(Go: >> BACK << -|- >> HOME <<)
Hoppa till innehållet

François Coppée: Skillnad mellan sidversioner

Från Wikipedia
Bläddra interaktivt i historiken
← Äldre redigering
Innehåll som raderades Innehåll som lades till
VisuellWikitext
Ingen redigeringssammanfattning
Märke: 2017-källredigering
 
(27 mellanliggande sidversioner av 12 användare visas inte)
Rad 1: Rad 1:
{{faktamall biografi WD}}
{{pågår|[[Användare:Fernbom2|Fernbom2]]|31 december 2010 kl. 16.40 (CET)}}

[[Fil:François Coppée.jpg|miniatyr|François Coppée.]]
'''François''' (egentligen ''Francis'') Édouard Joachim '''Coppée''', född den [[12 januari]] [[1842]] i [[Paris]], död där den [[23 maj]] [[1908]], var en [[Frankrike|fransk]] [[skald]].
'''François''' (egentligen ''Francis'') Édouard Joachim '''Coppée''', född den [[12 januari]] [[1842]] i [[Paris]], död där den [[23 maj]] [[1908]], var en [[Frankrike|fransk]] [[skald]].


Coppée blev tidigt tjänsteman i [[krigsministeriet]], men använde alla lediga stunder till studier och versskrivning. Han utarbetade sålunda sin poetiska stil till en raffinerad formfulländning och smidighet, som i förening med den tämligen blaserade och smäktande tonen i hans första diktsamlingar, ''Le reliquaire'' (1866) och ''Intimités'' (1868), smakade av affektation och gjorde honom till en beundrad medlem av skaldegruppen "[[Parnassiens]]".
Coppée blev tidigt tjänsteman i [[krigsministeriet]],
men använde alla lediga stunder till studier och
versskrivning. Han utarbetade sålunda sin poetiska
stil till en raffinerad formfulländning och smidighet,
som i förening med den tämligen blaserade och
smäktande tonen i hans första diktsamlingar, Le
reliquaire (1866) och Intimités (1868), smakade
af affektation och gjorde honom till en beundrad
medlem af skaldegruppen "[[Parnassiens]]". Hans stil
blef naturligare, på samma gång som hans egenart bröt
sig väg, när han valde enkla motiv för berättande och
skildrande poem om ringa människors, småborgares och
kroppsarbetares, fröjder och lidanden. Han förstår att
hos dem uppspåra drag af vacker mänsklighet och att
väcka varm medkänsla för lifvets vanlottade. Samlingar
af sådana C:s dikter äro bl. a. ''Poèmes modernes''
(1869; däri förekom det realistiskt kraftiga
deklamationsstycket La grève des forgerons, "Strejken",
öfv. af G. Björkman, 1897), Les humbles (1872),
Contes en vers (1881) och Arrière-saison (1887). På
det dramatiska området debuterade han lyckligt
med ett enaktsdrama i versform, Le passant (1869,
många uppl.; "Förbi", 1880), på hvilket följde flera
liknande, bl. a. det intagande Le luthier de Crémone
(1877; "Instrumentmakaren i Cremona", öfv. af
E. Lundquist, 1878) och Le trésor (1880; "Skatten",
s. å., öfv. af F. Hedberg), de större versdramerna
Madame de Maintenon (1881), Severo Torelli (1883;
öfv. af H. Molander, 1885), Les jacobites (1885;
"Under Stuarts fana", 1894, öfv. af E. Lundquist)
och Pour la couronne (1895; "För kronan",
öfv. af C. Snoilsky, 1896) samt en liten scen från
Pariskommunen, Le pater (1889; "Pater-noster", 1891,
öfv. af E. Lundquist), hvars uppförande förbjöds i
Paris. C:s romantiska dramer äro skickligt disponerade
och glansfullt skrifna; vältaliga tirader finns där
godt om. Äfven såsom prosaberättare har han vunnit
mycken framgång, i synnerhet med älskvärdt hållna
novellsamlingar, bl. a. Contes en prose (1882; "Nya
utvalda berättelser", 1884), Contes rapides (1888),
Longues et brèves (1893; "Novell och novellett", 1894) och Les vrais riches (1892; "Verkligt
rika", 1904). Han utmärker sig särskildt i genretaflor
och idyller från sin födelsestad Paris’ mera stilla,
undangömda delar och landskapliga omgifningar, som
han känner förtroget och tecknar fint som få; ej
sällan blir han dock därvid känslosam eller snuddar
för nära vid det triviala. C. för städse hederns,
pliktens, arbetets, försakelsens och ärbarhetens
talan samt hatar penningväldet. Skildringen Toute
une jeunesse (1890; "Ungdomsdagar", s. å.) är
själfbiografisk och Le coupable (1897; "Hvems
är skulden?", s. å.) en med ganska mycken kraft
skrifven kriminalroman. C., som efter 1870-71 års
krig hade tjänstgjort vid senatens bibliotek,
var 1878-84 arkivvårdare vid Théâtre français
och invaldes 1884 i franska akademien. Hans gamla
förakt för politiken såsom karaktärsfördärfvande tog
småningom formen af ovilja mot demokratien och förde
honom öfver till den klerikalt färgade högern. I La
bonne souffrance (1898; 75 uppl. s. å.) skildrar
den efter en svår sjukdom tillfrisknade diktaren
sin återomvändelse till katolska tron. Samtidigt
blef han anhängare af nationalistpartiets häftigaste
fraktion och gjorde sig som sådan bemärkt såväl under
Dreyfus-processen som senare. Diktsamlingen Des vers
français (1906) visar honom fortfarande som mästare
i den poetiska berättelsen. Hans samlade arbeten
utgavs i två illustrerade upplagor på 1880- och 1890-talen.


Hans stil blev naturligare, på samma gång som hans egenart bröt sig väg, när han valde enkla motiv för berättande och skildrande poem om enkla människors, småborgares och kroppsarbetares, fröjder och lidanden. Han förstod att hos dem uppspåra drag av vacker mänsklighet och att väcka varm medkänsla för livets vanlottade. Samlingar av sådana Coppées dikter är bland andra ''Poèmes modernes'' (1869; däri förekom det realistiskt kraftiga [[deklamation]]sstycket ''La grève des forgerons'', "Strejken", [[översatt]] till [[svenska]] av [[Göran Björkman]], 1897), ''Les humbles'' (1872), ''Contes en vers'' (1881) och ''Arrière-saison'' (1887).
{{commonsbox}}

På det [[dramatisk]]a området debuterade han lyckligt med ett enaktsdrama i versform, ''Le passant'' (1869, många upplagor; "Förbi", 1880), på vilket följde flera liknande, bland annat det intagande ''Le luthier de Crémone'' (1877; "Instrumentmakaren i Cremona", översatt av [[Ernst Lundquist]], 1878) och ''Le trésor'' (1880; "Skatten", samma år, översatt av [[Frans Hedberg]]), de större versdramerna ''[[Madame de Maintenon]]'' (1881), ''Severo Torelli'' (1883; översatt av [[Harald Molander (författare)|Harald Molander]], 1885), ''Les jacobites'' (1885; "Under Stuarts fana", 1894, översatt av Lundquist) och ''Pour la couronne'' (1895; "För kronan", översatt av [[Carl Snoilsky]], 1896) samt en liten scen från [[Pariskommunen]], ''Le pater'' (1889; "Pater-noster", 1891, översatt av Lundquist), vars uppförande förbjöds i Paris.

Coppées romantiska dramer är skickligt disponerade och glansfullt skrivna; vältaliga tirader finns där gott om. Även som [[prosa]]berättare har han vunnit mycken framgång, i synnerhet med älskvärt hållna [[novell]]samlingar, bland andra ''Contes en prose'' (1882; "Nya utvalda berättelser", 1884), ''Contes rapides'' (1888), ''Longues et brèves'' (1893; "Novell och novellett", 1894) och ''Les vrais riches'' (1892; "Verkligt rika", 1904).

Han utmärkte sig särskilt i genretavlor och idyller från sin födelsestad Paris mera stilla, undangömda delar och landskapliga omgivningar, som han kände förtroget och tecknade fint som få; inte sällan blev han dock därvid känslosam eller snuddade för nära vid det triviala. Coppée förde ständigt hederns, pliktens, arbetets, försakelsens och ärbarhetens talan samt hatade penningväldet. Skildringen ''Toute une jeunesse'' (1890; "Ungdomsdagar", samma år) är [[självbiografi]]sk och ''Le coupable'' (1897; "Hvems är skulden?", samma år) en med ganska mycken kraft skriven [[kriminalroman]].

Coppée, som efter [[1870–1871 års krig]] hade tjänstgjort vid [[Franska senaten|senatens]] [[bibliotek]], var 1878–1884 [[arkiv]]vårdare vid ''[[Théâtre français]]'' och invaldes 1884 i [[Franska akademien]]. Hans gamla förakt för politiken som karaktärsfördärvande tog så småningom formen av ovilja mot [[demokrati]]n och förde honom över till den [[klerikal]]t färgade [[Politisk höger|högern]]. I ''La bonne souffrance'' (1898; 75 upplagor samma år) skildrar den efter en svår sjukdom tillfrisknade diktaren sin återomvändelse till [[katolska tron]].

Samtidigt blev han anhängare av [[Ligue de la patrie française|nationalistpartiets]] häftigaste fraktion och gjorde sig som sådan bemärkt såväl under [[Dreyfusprocessen]] som senare. Diktsamlingen ''Des vers français'' (1906) visade honom fortfarande som mästare i den poetiska berättelsen. Hans samlade arbeten utgavs i två illustrerade upplagor på 1880- och 1890-talen.

{{commonscatbox}}


== Källor ==
== Källor ==


* {{ugglan|artikel=Coppée, François (eg. Francis) Édouard Joachim|url=http://runeberg.org/nfbe/0381.html}}
* {{runeberg.org|nfbe|0381.html Coppée, François (eg. Francis) Édouard Joachim}}
===Noter===
<references/>

{{auktoritetsdata}}


{{FD|1842|1908|Coppée, Francois}}
{{STANDARDSORTERING:Coppee, Francois}}


[[Kategori:Franska poeter]]
[[ar:فرانسو كوبيه]]
[[Kategori:Franskspråkiga poeter]]
[[an:François Coppée]]
[[Kategori:Franska dramatiker]]
[[da:François Coppée]]
[[Kategori:Franskspråkiga dramatiker]]
[[de:François Coppée]]
[[Kategori:Franska novellförfattare]]
[[en:François Coppée]]
[[Kategori:Franskspråkiga novellförfattare]]
[[es:François Coppée]]
[[Kategori:Ledamöter av Franska Akademien]]
[[fr:François Coppée]]
[[Kategori:Poeter under 1800-talet]]
[[it:François Coppée]]
[[Kategori:Dramatiker under 1800-talet]]
[[he:פרנסואה קופה]]
[[Kategori:Franska författare under 1800-talet]]
[[nl:François Coppée]]
[[Kategori:Författare från Paris]]
[[ro:François Coppée]]
[[Kategori:Födda 1842]]
[[ru:Коппе, Франсуа]]
[[Kategori:Avlidna 1908]]
[[zh:弗朗索瓦·戈贝]]
[[Kategori:Män]]
[[Kategori:Ugglan]]
[[Kategori:Officerare av Hederslegionen]]

Nuvarande version från 18 september 2022 kl. 16.58

François Coppée
FöddFrançois Édouard Joachim Coppée
12 januari 1842[1][2][3]
Paris[4]
Död23 maj 1908[5][6][7] (66 år)
Paris sjunde arrondissement[8], Frankrike
BegravdMontparnassekyrkogården
Medborgare iFrankrike
Utbildad vidLycée Saint-Louis
SysselsättningDramatiker, poet[9], författare[9][10]
Befattning
Stol nummer 10 i Franska akademien (1884–1908)[11]
President, Association Valentin-Haüy (1896–1909)
Utmärkelser
Prix Lambert (1869)
Prix Montyon (1872)
Prix Vitet (1876)
Riddare av Hederslegionen (1876)
Officer av Hederslegionen (1888)
Prix Émile-Augier (1895)
Kommendör av Hederslegionen (1896)
Kommendör av Nichan Iftikhar
Kejserliga Brasilianska Rosenorden
Officer av Ekkronans orden
Namnteckning
Redigera Wikidata

François (egentligen Francis) Édouard Joachim Coppée, född den 12 januari 1842 i Paris, död där den 23 maj 1908, var en fransk skald.

Coppée blev tidigt tjänsteman i krigsministeriet, men använde alla lediga stunder till studier och versskrivning. Han utarbetade sålunda sin poetiska stil till en raffinerad formfulländning och smidighet, som i förening med den tämligen blaserade och smäktande tonen i hans första diktsamlingar, Le reliquaire (1866) och Intimités (1868), smakade av affektation och gjorde honom till en beundrad medlem av skaldegruppen "Parnassiens".

Hans stil blev naturligare, på samma gång som hans egenart bröt sig väg, när han valde enkla motiv för berättande och skildrande poem om enkla människors, småborgares och kroppsarbetares, fröjder och lidanden. Han förstod att hos dem uppspåra drag av vacker mänsklighet och att väcka varm medkänsla för livets vanlottade. Samlingar av sådana Coppées dikter är bland andra Poèmes modernes (1869; däri förekom det realistiskt kraftiga deklamationsstycket La grève des forgerons, "Strejken", översatt till svenska av Göran Björkman, 1897), Les humbles (1872), Contes en vers (1881) och Arrière-saison (1887).

På det dramatiska området debuterade han lyckligt med ett enaktsdrama i versform, Le passant (1869, många upplagor; "Förbi", 1880), på vilket följde flera liknande, bland annat det intagande Le luthier de Crémone (1877; "Instrumentmakaren i Cremona", översatt av Ernst Lundquist, 1878) och Le trésor (1880; "Skatten", samma år, översatt av Frans Hedberg), de större versdramerna Madame de Maintenon (1881), Severo Torelli (1883; översatt av Harald Molander, 1885), Les jacobites (1885; "Under Stuarts fana", 1894, översatt av Lundquist) och Pour la couronne (1895; "För kronan", översatt av Carl Snoilsky, 1896) samt en liten scen från Pariskommunen, Le pater (1889; "Pater-noster", 1891, översatt av Lundquist), vars uppförande förbjöds i Paris.

Coppées romantiska dramer är skickligt disponerade och glansfullt skrivna; vältaliga tirader finns där gott om. Även som prosaberättare har han vunnit mycken framgång, i synnerhet med älskvärt hållna novellsamlingar, bland andra Contes en prose (1882; "Nya utvalda berättelser", 1884), Contes rapides (1888), Longues et brèves (1893; "Novell och novellett", 1894) och Les vrais riches (1892; "Verkligt rika", 1904).

Han utmärkte sig särskilt i genretavlor och idyller från sin födelsestad Paris mera stilla, undangömda delar och landskapliga omgivningar, som han kände förtroget och tecknade fint som få; inte sällan blev han dock därvid känslosam eller snuddade för nära vid det triviala. Coppée förde ständigt hederns, pliktens, arbetets, försakelsens och ärbarhetens talan samt hatade penningväldet. Skildringen Toute une jeunesse (1890; "Ungdomsdagar", samma år) är självbiografisk och Le coupable (1897; "Hvems är skulden?", samma år) en med ganska mycken kraft skriven kriminalroman.

Coppée, som efter 1870–1871 års krig hade tjänstgjort vid senatens bibliotek, var 1878–1884 arkivvårdare vid Théâtre français och invaldes 1884 i Franska akademien. Hans gamla förakt för politiken som karaktärsfördärvande tog så småningom formen av ovilja mot demokratin och förde honom över till den klerikalt färgade högern. I La bonne souffrance (1898; 75 upplagor samma år) skildrar den efter en svår sjukdom tillfrisknade diktaren sin återomvändelse till katolska tron.

Samtidigt blev han anhängare av nationalistpartiets häftigaste fraktion och gjorde sig som sådan bemärkt såväl under Dreyfusprocessen som senare. Diktsamlingen Des vers français (1906) visade honom fortfarande som mästare i den poetiska berättelsen. Hans samlade arbeten utgavs i två illustrerade upplagor på 1880- och 1890-talen.

Wikimedia Commons har media som rör François Coppée.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium.[källa från Wikidata]
  2. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  3. ^ Bruno Delmas (red.), Annuaire prosopographique : la France savante, François Joachim Édouard CoppÉe, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 15 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  5. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  6. ^ SNAC, François Coppée, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  7. ^ International Music Score Library Project, François Coppée, läst: 9 oktober 2017, licens: Erkännande-DelaLika 4.0 Internationell.[källa från Wikidata]
  8. ^ dödsattest, s. 10, läs online.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b] Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  10. ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
  11. ^ Franska akademien, läs online, läst: 31 maj 2022.[källa från Wikidata]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=François_Coppée&oldid=51196526”