Politiska partier: Miljöpartiet

Det var en historisk natt, valnatten 1988. För första gången på sjuttio år hade ett nytt parti lyckats ta sig in i riksdagen. De fem riksdagspartierna hade blivit sex. Men nykomlingen, Miljöpartiet, ville inte vara som alla andra. Man såg sig som ett alternativ, ett gräsrotsparti som satte miljön främst och som strävade efter en mer demokratisk partistruktur. Valresultatet 5,5 procent gav 20 riksdagsmandat. De allra flesta av det nya partiets ledamöter var i dubbel mening gröna som rikspolitiker. Ett undantag var förre folkpartisten Per Gahrton, initiativtagare till Miljöpartiet 1981.

Under senare delen av 1970-talet hade kärnkraften varit en het fråga. Folkkampanjen mot kärnkraft grundades för att samla motståndet. Inom rörelsen fanns en brokig skara av miljögrupper och alternativa vänstergrupper. Folkomröstningen 1980 blev en besvikelse. Linje 2, med stöd av Socialdemokraterna och Folkpartiet, blev något större än Linje 3. Även om också Linje 2 stod för en avveckling av kärnkraften fanns det starka tvivel om en sådan verkligen skulle bli av.

På lokal nivå fanns redan miljöpartier av olika slag. En del vände sig emot motorvägar eller annan exploatering av naturresurser inom kommunen. På rikspolitisk nivå saknade man ett språkrör för miljö och alternativ utveckling. Centerpartiet som låg närmast ansåg många vara alltför kompromissvilligt och insyltat i den etablerade partipolitiken.

Kärnkraften var den samlande frågan, men det rörde sig inte bara om motstånd mot en viss energiform som ansågs farlig. Den ekonomiska tillväxten som helhet sågs som ett hot mot människans och naturens överlevnad. Miljöpartiet var ett uttryck för att en ny dimension av politiken hade blivit synlig. Motsättningen mellan höger och vänster var inte ensamt bestämmande. Lika viktigt var att tillväxt stod mot miljö.

För tillväxten stred enligt miljöpartisterna såväl Socialdemokraterna som Moderaterna. För miljön stod Miljöpartiet, ofta med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna eller Centern. Ekologisk balans, global solidaritet och nej till storskaliga lösningar blev det nya riksdagspartiets slogan. Som parti­symbol valdes maskrosen, inte främst för att den är ett ogräs utan en tålig planta som kan bryta igenom asfalt och etablera sig överallt.

Miljöpartisterna stod också för en annan livsstil än vad som var brukligt i politiken. Slips och kavaj respektive dräkt var inga favoritplagg – koftor och färggranna klänningar desto populärare­. Av oro för toppstyrning har partiet även en alternativ uppbyggnad. Efter några år med fyra utskott där sammankallande byttes var tredje månad infördes 1985 två ”språkrör”, en man och en kvinna. ”Partiledare” ansågs för auktoritärt och ”talesman” manligt präglat. De två första som valdes var Per Gahrton och Ragnhild ­Pohanka. En framträdande roll utåt hade också Åsa Domeij och Birger Schlaug (språkrör under sammanlagt 11 år).

Systemet med språkrör finns fortfarande kvar. Samtidigt finns regler om att en person bara får ha ett visst antal förtroendeposter och bara under en viss begränsad tid. Först 1992 inrättades en partistyrelse. Partidemokratin är en fråga som ofta vållar heta strider på partiets årliga kongresser. Företrädare för en helt ickehierarkisk organisation har hela tiden funnits, men de har inte lyckats stoppa förändringarna. Successivt har Miljöpartiet närmat sig de andra partierna organisatoriskt, även om viktiga skillnader fortfarande finns kvar.

Trots att det nya partiet uppmärksammades i massmedia, blev det inga riksdagsplatser vare sig 1982 eller 1985. Ändå var resultaten inte så dåliga för ett nybildat parti, 1,7 respektive 1,5 procent. Kristdemokraterna, som hade försökt sedan 1964, låg bara några promille högre. Viktigare ändå var att Miljöpartiet kom in i fullmäktige i cirka hundra kommuner, vilket understödde det lokala gräsrotsarbete som var partiets adelsmärke. Man samarbetade också med många lokala partier, till exempel med det i Stockholm framgångsrika Stockholmspartiet som tagit sig in i fullmäktige redan 1979 och blivit vågmästare mellan blocken.

Riksdagsvalet 1988 har av valforskare kallats ”miljövalet”. Den svåra kärnkraftsolyckan 1986 i Tjernobyl hade blåst liv i antikärnkraftsrörelsen. Under valåret rapporterades massdöd av sälar längs västkusten, något som kopplades till föroreningar och utsläpp. Miljön blev en stor fråga i valrörelsen. Andra partier ökade sitt miljöengagemang påtagligt. Det är således inte säkert att bara Miljöpartiet kunde ta hem vinsterna av oron för miljön.

Tiden i riksdagen blev dock kortvarig. Redan tre år senare i valet 1991 ramlade partiet ur. Resultatet, 3,4 procent, var partiets näst bästa i dess korta historia, men under spärren. En del siade om att Miljö­partiet skulle falla sönder, men det visade sig vara mer uthålligt än så. I kommuner­ och landsting fanns fortfarande många miljöpartister. Organisationen var rikstäckande och byggde på medlemsaktivitet. Redan 1994 gjorde man comeback efter ett lyckat val som gav 5,0 procent. Ungefär på den nivån har Miljöpartiet sedan dess legat, även om opinionsundersökningarna inför årets val pekar på en betydande framgång. Språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, särskilt den senare, har fått ett rejält genomslag i medier och åtnjuter förtroende inom det rödgröna blocket som helhet.

Under Miljöpartiets snart trettio år har partiet förändrats i flera avseenden. Den uttalat alternativa stilen har tonats ned. Miljöpartisterna uppträder på ett likartat sätt som andra partiers företrädare. När uppgörelser ska träffas i riksdagen är ofta tiden knapp. Även i Miljöpartiet får de led­ande politikerna då fatta beslut, utan att fråga medlemmarna. Språkrören är visserligen två, men deras roll liknar alltmer andra partiers ledare.

Miljöpolitiken är fortfarande central. Partiet kräver investeringar i miljöteknik, satsning på hållbara jobb och fokus på livskvalitet. ”Det är motsatsen till ett samhälle som bygger på kortsiktig konsumtion”, som man skriver på sin webbplats. Men de mer utopiska idéer som har förekommit, med lika genomgripande som snabba omställningar av ekonomi och samhälle, är snarare framtidsmål än praktisk politik. Med satsning på regeringssam­arbete med socialdemokratin kan också andra kompromisser få göras.

Förändringen har inte varit problemfri. Liksom hos andra europeiska gröna partier, till exempel tyska Die Grünen som man inspirerats av, har ”fundamentalister” stått mot ”realister”. Precis som i Tyskland är det de sistnämnda som har bestämt färdriktningen.

EU-frågan kan ses som exempel. Länge var det en av partiets profilfrågor. Motståndet gav resultat i EU-valen. År 1995 fick partiet hela 17,2 procent och kunde sända fyra unionsmotståndare till EU-parlamentet. Sedan gick det sämre i de två följande valen med två respektive en ledamot. Det senaste EU-valet 2009 gav dock 11 procent och två ledamöter. Långsamt har en mindre EU-fientlig hållning vuxit fram. I en medlemsomröstning 2008 röstade 55 procent för att kravet på svenskt utträde skulle tas bort. Båda språkrören hade före omröstningen ställt sig på den sidan.

Den nya linjen, som inte förhindrar kritik mot EU eller ett nej till utvidgad överstatlighet, kan ha påverkats av Miljö­partiets samarbete med andra gröna partier i Europa. Där har i allmänhet synen på EU varit betydligt mer positiv. EU sågs redan tidigt av Die Grünen som ett verktyg för att driva miljöfrågor på europeisk nivå. De gröna i Finland har också varit starkt EU-vänliga.

Miljöpartiet ville placera sig utanför vänster-högerskalan, de ansåg sig varken vara socialister eller borgerliga. Att man hade svårare att förlika sig med Moderaternas politik än Socialdemokraternas stod dock tidigt klart. Redan 1990 förekom samtal mellan Miljöpartiet och Social­demokraterna om den ekonomiska krisen. Men regeringspartiet avbröt samtalen eftersom man ansåg att miljöpartisterna ställt ultimativa krav, bland annat om en snabb avveckling av kärnkraften.

Efter valet 1998 inleddes ett samarbete mellan de regerande Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och Miljöpartiet, utan att dessa släpptes in i regeringen. Inför valet 2002 ställde Miljöpartiet krav på ministerposter för att fortsätta samarbetet. Några sådana blev det inte denna gång heller, trots segdragna förhandlingar. Miljöpartiet förklarade att man ändå fått tillräckligt genomslag i de politiska sakfrågorna för att fortsätta samarbetet. Inför 2006 års val knöt man sig än tydligare till vänsterblocket och i december 2008 deklarerade Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet att de skulle gå till val för en gemensam rödgrön regering 2010.

Det var dock tydligt att Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin egentligen ville samarbeta enbart med Miljöpartiet och att hon tvingades släppa in också Vänsterpartiet efter kritik inom det egna partiet.

Valet 2010 kan bli ett vägskäl för Miljöpartiet. Det ursprungligen alternativa partiet, med en djup skepsis mot hur det politiska systemet fungerade, kan träda in i regeringen, i maktens korridorer i Rosenbad. Kommer maskrosen att spridas även där eller kommer den att vissna?

Fakta: Vem blir miljöpartist?

Miljöpartiet de gröna är i mycket ett storstadsparti med starka fästen i Stockholm, Göteborg och Malmö. I mellersta Sverige och i Skåne är stödet svagare. Annars når partiet uppemot tre procent i alla län. Kvinnorna är betydligt fler än männen. Särskilt yngre väljare, 18-40 år, attraheras av partiet. Däremot i liten utsträckning väljare över 60 år.

Fakta: Språkrör och valresultat

Bästa val: 1988 (5,5 procent)

Sämsta val: 1985 (1,5 procent)

Bästa kommun 2006: Stockholm 9,3 procent

Sämsta kommun 2006: Dorotea 1,0 procent

(Siffrorna avser val till riksdagen.)

Mest långvariga språkrör: Birger Schlaug, 1985–88, 1992–2000. Maria Wetterstrand 2002–. Peter Eriksson, 2002–.

Publicerad i Populär Historia 8/2010